lördag 13 januari 2018

Livets källa - andra söndagen efter trettondagen

Guds källa har vatten tillfyllest, en gåva av strömmande liv! Den äger vad alla behöver, den räcker för dig och för mig. (Sv.ps. 236)

Evangelisten Johannes berättar om Jesu första under, vinundret i Kana. Att det är ett vinunder på ett bröllop är inte en slump, eftersom det vittnar om något i själva Guds väsen: hans överflödande generositet, glädje och välvilja till oss människor. Vinet är som bekant glädjens dryck, vinstocken en symbol inte bara för frodighet och växtkraft utan också för den intima samhörigheten mellan Kristus och kyrkan. Han är vinstocken, vi är grenarna.

Jesu under (eller tecken, som Johannes skriver) syftar alla framåt, uppåt. Undergärningarna är en försmak av Guds rike, det som ska komma. Bägarna fylls med det goda vinet, när Jesus vill vittna om Guds väsen blir det med överflöd för att vi ska ana Guds kärlek.

Guds överflödande kärlek är källan till allt, källan till ditt liv och mitt. Gå till kyrkan den kommande veckan och delta i gudstjänsten. Låt dig översköljas av Guds välsignelse, knäpp dina händer i bön till honom som gett dig livet och mottag bröd och vin - trons mysterium. Där möter dig livets källa.

lördag 6 januari 2018

Trettondag jul

Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla, över dig skall hans härlighet visa sig. Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång. Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Dina söner kommer från fjärran, dina döttrar bär man i famnen. När du ser det skall du stråla av lycka, ditt hjärta skall bäva och bulta, när havets skatter kommer i din ägo och folkens rikedomar blir dina. Kameler i mängd skall fylla ditt land, dromedarer från Midjan och Efa. Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar Herrens ära. (Jesaja 60:1-6)

Jag firade gudstjänst i min hemförsamling idag, barnen var med i det årliga julspelet. Eller herdespelet, som den lilla kallar det - hon tycker nämligen att herdarna har de viktigaste rollerna. Jag tror jag förstår vad det är hon ser.

Folket, herdarna, de vise - vad var det de såg? Ett barn, en ung familj. Inget anmärkningsvärt. Inget särskilt med avseende på det yttre. Vad var det de såg? Jag vet inte om herdarna kunde skrifterna, om de hört Jesajas ord om Guds löfte. Men när de tillsammans med de vise såg barnet såg de Gud själv. Och den som ser Gud - om än på ryggen - glömmer det aldrig. Det förändrar livet i dess grund. I barnet ser stjärntydarna det uppenbarade Ordet. Herdarna ser sin Herde.

Julspelet avslutades med att församlingen fick gå fram och hylla Jesusbarnet. Där gick jag tillsammans med familj, gamla vänner, unga som jag döpt och konfirmerat, nya bekantskaper och människor jag aldrig träffat. Vi gick fram till koret och lät oss för en stund sköljas med av svallvågen som tog oss till Betlehem. En ung kvinna böjde knä. Ett barn klappade dockan på kinden.

Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång. Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig.

måndag 25 december 2017

Den heliga natten

Människor i marginalen som får huvudrollerna, det största som tar gestalt i det lilla, ett krigshärjat land och folk som får bära fram löftet om fred och försoning - julnattens evangelium innehåller verkligen alla spänningsmoment som en riktigt bra berättelse ska ha. Tänk då, så underfyllt, att det inte är en saga eller legend utan sanningen rakt upp och ner!
I natt går Guds löfte, uttalat genom profeten Jesaja många hundra år tidigare, i uppfyllelse: ett barn är oss fött, en Son är oss given och väldet är lagt på hans axlar. Här, i krubban vilar inte bara ett gudabarn, utan Guds son; Messias, frälsaren. Jesus är hans namn och namnet avslöjar hans rätta identitet: han är Herren som räddar.  

"Lyss till änglasångens ord: Gud är kommen till vår jord"

fredag 24 november 2017

#vardeljus, arvsynd och en väg framåt



På morgonen fredagen den 24 november publicerade Kyrkans tidning ett upprop som anknyter till #metoo-kampanjen benämnt #vardeljus. Över 1300 underskrifter av kvinnor i Svenska kyrkan. Under morgonen öppnades också bloggen Vardeljus
där vittnesbörd om olika former av sexuella övergrepp i svenskkyrkliga sammanhang rullar upp; ett nytt vittnesbörd var tionde minut. Det är präster och diakoner som blir utsatta under själavård, det är konfirmander, ungdomsledare som inte känner gränser, det är vanliga församlingsbor som blir utsatta av kyrkorådsledamöter. Jag har aldrig gjort mig några illusioner om att det skulle vara annorlunda i kyrkan än i övriga samhället. #Vardeljus visar på just det. Men kyrkans sammanhang bidrar med ytterligare en twist: det handlar om din innersta övertygelse och om människor som har möjligheten att utöva andlig (och världslig) makt över andra. Och kristna är vana vid förföljelse, därför håller vi gärna tyst utåt för att inte "skada". Kyrkokritiker (sådana som jag själv till exempel) utmålas gärna av kyrkans egna led som svikare och hatare - hur ska det då inte vara för den som kommer med anklagelser mot den fantastiske ungdomsledaren eller prästen?

Jag har skrivit under uppropet. Jag gjorde det för att jag tydligt vill markera att jag står tillsammans med alla andra hundratusentals, miljontals, ja miljarder kvinnor världen över som varje dag drabbas av sexuella övergrepp och lever i förtryckande sammanhang. Jag gjorde det för att strålkastarljuset nu är satt på de patriarkala strukturer som världen till mångt och mycket är uppbyggt av och att vi därmed har en unik chans att diskutera det när världen lyssnar i åtminstone några minuter.

Men det jag vill skriva mer specifikt om här är det tredje skälet för min underskrift. Det är att jag tror att den kristna tron har ett alldeles särskilt inlägg att komma med i debatten, ett inlägg som inte bara är viktigt i kyrkans sammanhang, utan faktiskt kan verka förlösande för samtalet om hur vi överhuvudtaget ska gå vidare.

Från det att #metoo-debatten började på allvar så har inlägg på temat "inte alla män" återkommit som ett irriterande kontinuum. Och det är ju naturligtvis å ena sidan korrekt i sak - inte alla män har en juridisk skuld till övergreppen som begås dagligen och stundligen. Men det handlar ju inte bara om juridik, eller hur? Det handlar inte enbart om det som går att lagföra, utan det handlar lika mycket om attityder, vår syn på varandra och vilka strukturer som tillåts härja sönder vår gemenskap.

För att komma vidare från den förlamande känslan som åtminstone jag kände initialt måste vi se på vad som är juridisk skuld och existentiell skuld. Att inte alla män har faktisk juridisk skuld i detta, men att vi alla på samma gång har skuld genom att vi är män(niskor) med en inneboende benägenhet att göra det onda och därmed har del i syndens strukturer. Detta talar teologin om som arvsynd och beskrivs i Bibeln exempelvis i Romarbrevet 3:23-24;
Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Läran om arvsynden anses ganska ofta som en hård tanke - skulle människan bära på en sort synd-gen som gör henne benägen till att göra det onda? Är inte det en väldigt negativ bild av människan? Jo, absolut. Men jag har alltid sett det som en ganska realistisk bild av människans beskaffenhet. Observera att det inte gör människan ond - Gud skapar inte ont - utan vi bär inom oss förmågan till att göra det onda (likaväl som det goda).
Se på världen! Se runt omkring dig! Läs vittnesbörden som #metoo-kampanjens olika upprop lyfter fram!

"Som ung och ny var jag rädd för att vara obekväm. Tragiskt nog så tänkte jag att detta var mitt fel som inte vågade säga nej ännu tydligare."

"Första gången han förgrep sig på mig var några veckor efter konfirmationen. Jag var oskuld innan dess. Han var min konfirmandpräst. Övergreppen pågick i flera år"

"112 jourhavande präst är en riktigt otäck arbetsuppgift. Jag har haft många år där men nu är det nog. Även församlingssjälavård säger jag nej till om vi inte får vara två (och vi inte känner personen). Så många övergrepp har jag varit med om i ett stängt rum särskilt som präst."

Jag finner ingen annan förklaring till hur mänskligheten är beskaffad än att för det första: ondskan är en realitet, och för det andra: benägenheten att välja det onda finns inom oss var och en.

Och nu kommer evangeliet: det är först när vi har gjort situationsanalysen (alla har syndat och gått miste om härligheten) som vi kan närma oss en strategi för hur det ska hanteras. Som kristen börjar det i överlåtelse och omvändelse. När vi konstaterat vår egen litenhet återstår inget annat än att falla i Jesu armar och lägga våra liv i Guds händer. I den dagliga omvändelsen får vi leva, och Gud upprättar oss dagligen och stundligen! Utan att vi har förtjänat det! Nåd!

Men även för den som inte är kristen bekännare finns en väg här: för om alla har skuld har också alla ansvar. Nu talar jag inte om de som är offer för sexuella övergrepp och trakasserier. De är utan skuld för det som har hänt. All skuld ligger hos förövaren. Men vad gäller hur vi som samlad mänsklighet ska ta oss an det här enorma problemet som sätter femtio procent av befolkningen i skräck för de andra femtio procenten är att det aldrig gäller "någon annan". Det kan lika gärna vara jag.


Det kunde lika gärna vara jag.

Om alla har skuld betyder det i sin tur att vi var och en kan göra något åt situationen genom att ta ansvar. Jag kan ta ansvar genom att - exempelvis - skriva på ett upprop, men ännu hellre: lova mig själv att aldrig mer vara tyst när patriarkatets förtryck tar kropp i min närhet.  

lördag 11 november 2017

Guds ljus

Vi firar 22 söndagen efter trefaldighet och det handlar om frälsningen. Frälsning, vad är det? Ordet frälsning kommer av begreppet ”frihalsad”, det vill säga att rent konkret bli fri från något som håller ett fast grepp om halsen. Vi kan se framför oss en halsboja som sitter åt, gör det svårt att andas, som hindrar vår frihet. Frälsning handlar om att bli av med det som hindrar den sanna friheten; den frihet i vilken vi kan andas, ja, inandas Guds andedräkt.

Jesus talar om ljus och mörker och om vikten av att vandra i ljuset. I vår del av världen blir den bilden oerhört tydlig just den här tiden på året, varje dag bär lite mindre ljus. Snart är tiden här då mörkret har fallit redan tidigt på eftermiddagen och ligger kompakt även över morgonens timmar. När det är mörkt ser vi inte var vi går. Vi kan treva oss fram, men vi behöver ljuset som leder oss. Johannes använder sig ofta av den här bilden när han beskriver vem Gud är. Gud är det sanna ljuset.


Jesus kommer med en uppmaning: ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er. Av det förstår vi att det inte bara är höstmörkret som Jesus talar om, utan att han talar om själva grunderna i skapelsen. Han talar om det sanna ljuset, nämligen själva Guds närvaros ljus. Guds ljus som drar oss till honom, kallar oss att leva närmare honom.
Guds ljus är kärlek, glädje, frid. Från det ljuset kommer din sanna identitet, ditt ursprung och ditt mål. Från det ljuset kommer frälsningen.





torsdag 2 november 2017

Vad gör du...?

Det som frontar Svenska kyrkans hemsida den här veckan är en kampanj som har den uppfordrande titeln ”Vad gör du för någon som sörjer? Första hjälpen vid sorg”. 
Varning nu till dig som inte gillar dålig stämning. Jag tycker inte om den här kampanjen. Den innehåller flera ingredienser som tillsammans ger en slutprodukt som jag menar smakar riktigt härsket.  


 Missförstå mig inte, inget av ”tipsen” som kampanjen framhåller är fel. Det är goda, medmänskliga och kloka råd baserat på vad vi vet om sorgeprocesser och människors erfarenheter. Jättebra! Om avsändaren var Försäkringskassan. Eller Socialstyrelsen. Men nu är det ju inte det, utan det är Svenska kyrkan. Och det är då det blir problematiskt. Till exempel eftersom det inte sägs någonting om bön. Inte något om förbön, vare sig församlingens gemensamma bön för de människor som sörjer, tacksägelsen för den döde, eller den personliga förbönen. Det sägs ingenting om det kristna hoppet, Guds löfte: det eviga livet. Och ja, jag vet att man inte predikar för en sörjande. Men den som försöker trösta behöver bäras av ett hopp. Det vet jag. 


 I inledningen står det: ”Tipsen är baserade på Svenska kyrkans långa erfarenhet av att möta och stötta sörjande och tänkta som en första hjälp, för den första tiden, när döden drabbar. [...] Med de här tipsen hoppas vi kunna bidra till att fler ska känna sig lite tryggare och bättre förberedda, så att ingen lämnas ensam i sin sorg ”. 
Vem är Svenska kyrkan i det här sammanhaget? Vem är "vi"? Inte är det NN, kvinnan i *valfri* församling som har fått själasörjarens gåva. Nej, min vilda gissning är att det är anställdas erfarenheter som åsyftas, det är anställdas insatser i den ”diakonala verksamheten” som levererat underlaget till kampanjen. Som vi till exempel kunde läsa i en notis i dagens Kyrkans tidning: "107 843 hembesök gjorde Svenska kyrkans diakonala verksamhet förra året" (s. 20). Vad betyder den meningen? Ja, inte vet jag, men den avslöjar i alla fall samma sak som kampanjen; att kyrkan framförallt ses som dess anställda, möjligen dess förtroendevalda, men sannerligen inte de vanliga kristna som försöker leva kristenliv på den ort där de lever. De vet nämligen inte om att de ska föra statistik över besöken hos grannen som fått sorg.

Vidare: den här kampanjen är återigen ett exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism i en lurigt förtäckt form; den fromma, goda formen. ”Vad gör du för någon som sörjer?” antyder inte bara en uppdelning i goda och onda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någons sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst: himmelriket. Och detta under reformationsveckan! 


Låt oss slippa denna form av kampanjer. Jag vill se en kampanj för församlingarna som utmanar och uppmanar oss med undervisningsansvar att försöka rusta de kristna med ett hopp som bär genom liv och död.




lördag 21 oktober 2017

Trons kraft


"Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” — och nu talade han till den lame — ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!” (Mark. 2:1-12)

Nya testamentet bär många vittnesbörd om helande; både fysiska och psykiska. Guds Ande är verksam och stark där Jesus går fram, och människorna runt honom får se stora ting. I och med det stiger också deras förväntan på Messias som äntligen finns mitt bland dem. Jesus predikar och rör sig bland människorna, till synes outtröttligt. 
Så kommer några män med en man som är lam. Fullt med folk på platsen, alla vill fram, vill komma nära, nära. Den som är förlamad har mycket liten chans.

På den nittonde söndagen efter trefaldighet handlar det om trons kraft. Evangeliet påminner oss om att när vi tvivlar eller känner att vår tro inte räcker till så är vi för det första inte ensamma och för det andra inte utlämnade åt tomhet.
Mannen bars av sina vänner fram till Jesus. Hans ben bar honom inte, då bar de honom. Vännernas tro var stark, och de bar mannen fram till Jesus när han själv inte förmådde. Vännerna. Vänner, kallar jag er säger Jesus.
Församlingen ska vara sådan, som vännerna ger exempel på. När Jesus såg deras tro sa han till mannen: dina synder är dig förlåtna. Vännernas tro bar mannen och medverkade till att undret kunde ske.

Käre himmelske Fader, vi ber för din församling här hos oss. Vi ber om vänskap och delande av liv så att när livet rämnar, vi kan bära varandra. Amen.