torsdag 2 november 2017

Vad gör du...?

Det som frontar Svenska kyrkans hemsida den här veckan är en kampanj som har den uppfordrande titeln ”Vad gör du för någon som sörjer? Första hjälpen vid sorg”. 
Varning nu till dig som inte gillar dålig stämning. Jag tycker inte om den här kampanjen. Den innehåller flera ingredienser som tillsammans ger en slutprodukt som jag menar smakar riktigt härsket.  


 Missförstå mig inte, inget av ”tipsen” som kampanjen framhåller är fel. Det är goda, medmänskliga och kloka råd baserat på vad vi vet om sorgeprocesser och människors erfarenheter. Jättebra! Om avsändaren var Försäkringskassan. Eller Socialstyrelsen. Men nu är det ju inte det, utan det är Svenska kyrkan. Och det är då det blir problematiskt. Till exempel eftersom det inte sägs någonting om bön. Inte något om förbön, vare sig församlingens gemensamma bön för de människor som sörjer, tacksägelsen för den döde, eller den personliga förbönen. Det sägs ingenting om det kristna hoppet, Guds löfte: det eviga livet. Och ja, jag vet att man inte predikar för en sörjande. Men den som försöker trösta behöver bäras av ett hopp. Det vet jag. 


 I inledningen står det: ”Tipsen är baserade på Svenska kyrkans långa erfarenhet av att möta och stötta sörjande och tänkta som en första hjälp, för den första tiden, när döden drabbar. [...] Med de här tipsen hoppas vi kunna bidra till att fler ska känna sig lite tryggare och bättre förberedda, så att ingen lämnas ensam i sin sorg ”. 
Vem är Svenska kyrkan i det här sammanhaget? Vem är "vi"? Inte är det NN, kvinnan i *valfri* församling som har fått själasörjarens gåva. Nej, min vilda gissning är att det är anställdas erfarenheter som åsyftas, det är anställdas insatser i den ”diakonala verksamheten” som levererat underlaget till kampanjen. Som vi till exempel kunde läsa i en notis i dagens Kyrkans tidning: "107 843 hembesök gjorde Svenska kyrkans diakonala verksamhet förra året" (s. 20). Vad betyder den meningen? Ja, inte vet jag, men den avslöjar i alla fall samma sak som kampanjen; att kyrkan framförallt ses som dess anställda, möjligen dess förtroendevalda, men sannerligen inte de vanliga kristna som försöker leva kristenliv på den ort där de lever. De vet nämligen inte om att de ska föra statistik över besöken hos grannen som fått sorg.

Vidare: den här kampanjen är återigen ett exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism i en lurigt förtäckt form; den fromma, goda formen. ”Vad gör du för någon som sörjer?” antyder inte bara en uppdelning i goda och onda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någons sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst: himmelriket. Och detta under reformationsveckan! 


Låt oss slippa denna form av kampanjer. Jag vill se en kampanj för församlingarna som utmanar och uppmanar oss med undervisningsansvar att försöka rusta de kristna med ett hopp som bär genom liv och död.




2 kommentarer:

  1. Bra Judith! Det blir så när kommunikatörer ska skriva i saker de inte på djupet begriper men utgår från Svenska kyrkans statistik som om den säger så mycket.

    SvaraRadera
  2. En sån ledsam, trist och fördomsfull kommentar Leif. Du bespottar alltså föraktfullt en hel yrkesgrupp i Svenska kyrkan och underkänner deras kallelse, yrkeskunskap och arbete. Så onödigt.
    /Johan N

    SvaraRadera